När vi pratar om universum i ett spirituellt sammanhang, pratar vi inte om svarta hål eller matematiska formler. Vi pratar om universum på samma sätt som vilken annan person som helst möjligtvis hade pratat om Gud; och du kommer nog märka att jag personligen gillar att använda de två termerna som synonymer. Vi pratar alltså om ett allsmäktigt högre medvetande. Det är kanske ord som du har hört förut. Men vad betyder det egentligen?
Skulle du observera ett hav skulle du nog se på det som en specifik vattenkälla. Du skulle se på det som en enda, oerhört stor kropp av vatten. Du kanske till och med skulle känna igen havet och veta vad just det specifika havet kallades.
Men sen finns det också vågor i havet som kan bete sig på lite olika sätt. Vissa vågor är stora, andra små, vissa är kopplade till vattenströmmar som gör att de vågar åt vänster medan andra vågar åt höger. Låt oss säga att även dessa vågor har specifika namn. En våg kanske heter Linda, en annan våg heter Anders.
Jag vill att du ska se universum, inte som en oändlig rymd, utan som ett oändligt hav precis som i den här metaforen. Havet är en oändlig energikälla och i sin helhet det största medvetandet. Det är grunden till allt du ser, hör, och känner eftersom det är källan därifrån allt skapas. Och jag vill att du ska se dig själv som en våg i detta oändliga hav av medvetande. Du har din egen identitet och dina egna egenskaper, men du är fortfarande ett resultat av havet; precis som havet är ett resultat av dig. Så är fallet med dig, mig, och varenda levande sak på vår jord. Vi är alla olika vågor i ett och samma hav. Därför, när du pratar med en annan människa pratar du egentligen med dig själv, för att ni båda två är bara två olika begränsade perspektiv i ett och samma medvetande.
Det kanske låter märkligt, eller svårt att ta in helt, hur vi alla kan vara en och samma. Men faktum är att det faktiskt är vårt naturliga tillstånd att se på vår omvärld på det här sättet. Det naturliga är att se att vi inte kan skada vår natur och planet, utan att därmed skada oss själva. Och att vi inte kan skada varandra, utan att därmed skada oss själva. Att förstå att en annan person är en del av sig själv, och att uppleva den personen som en del av sig själv, är att älska den personen villkorslöst. För det betyder att om jag älskar dig, kan jag inte skada dig utan att skada mig själv. Jag kan inte göra dig ledsen, utan att själv bli ledsen. Det är den slags kärlek som är det naturliga tillståndet för oss att leva i, som skapar harmoni med varandra och med vår jord.
Så när vi pratar om universum pratar vi om allt som någonsin funnits och allt som någonsin kommer att finnas, för att universum är allt. På samma sätt när du pratar om universum pratar du om dig själv, för att du är universum. Jag förstår att detta kan låta otänkbart och ofattbart. Men det är just det som är grejen. När vi valde att sätta våra fötter på den här jorden som fysiska varelser valde vi att begränsa vårt perspektiv från det allvetande perspektivet. Precis på samma sätt som en våg väljer att begränsa sitt medvetande från havets helhetsperspektiv. Och det gjorde vi för att kunna få ta del av de insikterna och lärdomarna bara det här perspektivet kan ge. Vi lever i en fysisk verklighet där vi har anpassat oss för att få ut det absolut mesta av den fysiska upplevelsen. Vi får ut det mesta av just det här livet genom att inte komma ihåg några av våra tidigare liv. Vi får ut det mesta av vår självinsikt genom att leva i ett samhälle fullt av olika människor (vågor), som symboliserar olika delar av oss själva (havet), och vardagligen interagera med och lära känna dessa.
Det är viktigt att fortfarande hedra och ha förståelsen över att för oss i våra fysiska kroppar är distans, separation, och känslan att bli exkluderad, en sann verklighet. Men det är lika viktigt att ha förståelsen över att det endast är upplevelser knutna till vår fysiska existens. Sanningen är att det finns separation och distans mellan två varelser i universum, lika lite som det finns separation och distans mellan två vågor i ett hav. Men genom vårt begränsade perspektiv, kan en våg som finns tusentals mil bort från oss upplevas som något helt främmande och därmed farlig. När i själva verket, ur havets perspektiv, är det ingen skillnad på oss alls.
Så vad är universum? Svaret är allt. Du är universum, busschauffören som du åkte med imorse är universum, björken som står på din grannes tomt, hunden som alltid skäller när du är påväg till jobbet, skatan du såg genom fönstret och alla soluppgångar som du någonsin sett; allt det är universum.
Så fråga dig själv, om du kunde prata med det allsmäktiga högre medvetandet, vad hade du sagt? Hur hade du känt? Vad hade du velat lära dig?
Och forma alla dina interaktioner därefter. För du får den gudomliga möjligheten att lära känna universum, personligen, varje dag.
tack för din närvaro,
njut av jordelivet🤍🤍
Blev rörd över innehållet i texten, tänker likadant och att allt som står stämmer så väl överens med min kristna tro. Så självklart att förhålla sig såsom du skriver... - men samtidigt ibland sååå svårt att se på alla medmänniskor med kärlek när det finns så mycket känslor förknippad med att vara människa. Tänker att synsättet inte på långa vägar genomsyras av vårt samhälle och värld just nu med skjutningar, miljöförstörelse och krig, så sorgligt...
Så intressant, ingenting jag själv hade kunnat greppa tidigare. Tack för en överskådlig förklaring på något så ogreppbart.